I huvudet på en "skidåkare"
... kanske ett stort ord att kalla sig skidåkare men iaf. Ikväll var det premiär runt Albyspåren. Två grader minus och lite snöfall.
Startade bra, efter ca 400 meters stakåkning slog det mig vilken underbar tur det är att det inte blir något av vasalopp för mig i år. Armarna var helt slutkörda och trots lite medlut gick det verkligen inte fort.
Försökte hålla uppe den mentala hälsan genom att tänka på tekniken, ingen stress - lång och rejäl diagonalåkning. Inget fel på fästet och den första backen gick riktigt bra. Passerade en pappa och hans 10-årige son. Armarna vande sig vid tröttheten och jag kände mig riktigt stark i slakmotan. Det gick över ganska fort. Slakmota övergick till uppförsbacke och det kändes som jag var på hög höjd. För lite luft.
Vid följande nedförsbacke kom jag på den geniala idén att göra ett glidtest, bara stå och följa med till dess farten tog slut. Ett bra sätt att få lite extra vila. Mot slutet av 4-kilometersslingan är det några springbackar. Den första gick bra, andra så där och den tredje hade förvandlats till en hel bergsbestigning, tunn luft igen.
Sista kilometern blev en kamp i att tänka positiva tankar om hur kul det ska bli att åka ett varv till. Började vänta på att komma in i andra andningen, då allt går så där lätt och graciöst. Andra andningen kom aldrig men jag kämpade mig runt ett varv till och kände mig nöjd efteråt.
Mot slutet blev jag lite orolig att bli omkörd av en sån där 77-årig farbror som startar i en fart och slutar tre timmar senare med samma fart. De åker så oerhört sakta men åker förbi ändå. Förstår inte riktigt hur det kan komma sig ...
Startade bra, efter ca 400 meters stakåkning slog det mig vilken underbar tur det är att det inte blir något av vasalopp för mig i år. Armarna var helt slutkörda och trots lite medlut gick det verkligen inte fort.
Försökte hålla uppe den mentala hälsan genom att tänka på tekniken, ingen stress - lång och rejäl diagonalåkning. Inget fel på fästet och den första backen gick riktigt bra. Passerade en pappa och hans 10-årige son. Armarna vande sig vid tröttheten och jag kände mig riktigt stark i slakmotan. Det gick över ganska fort. Slakmota övergick till uppförsbacke och det kändes som jag var på hög höjd. För lite luft.
Vid följande nedförsbacke kom jag på den geniala idén att göra ett glidtest, bara stå och följa med till dess farten tog slut. Ett bra sätt att få lite extra vila. Mot slutet av 4-kilometersslingan är det några springbackar. Den första gick bra, andra så där och den tredje hade förvandlats till en hel bergsbestigning, tunn luft igen.
Sista kilometern blev en kamp i att tänka positiva tankar om hur kul det ska bli att åka ett varv till. Började vänta på att komma in i andra andningen, då allt går så där lätt och graciöst. Andra andningen kom aldrig men jag kämpade mig runt ett varv till och kände mig nöjd efteråt.
Mot slutet blev jag lite orolig att bli omkörd av en sån där 77-årig farbror som startar i en fart och slutar tre timmar senare med samma fart. De åker så oerhört sakta men åker förbi ändå. Förstår inte riktigt hur det kan komma sig ...
Kommentarer
Trackback
