Mer konstgräs ...
Själv är jag som bekant en riktig vindflöjel när det gäller fotbollsallsvenskan. Jag håller alltid på vinnare. Mitt hjärta orkar bara med totalt engagemang under en säsong per år. Och detta år när vi kommit tillbaka till ishockeyns finrum känns det dumt att engagera sig i något som kan bli en besvikelse ...
Jag känner igen det där med att alltid hålla på vinnaren, det kanske är rädslan att förlora som styr. EH min yngre flicka är oerhört sportintresserad , hon har förmågan att byta sida mitt i en match beroende på resultatet. Ibland känns det som om att den förmågan vore en gåva att äga. Men är man en trogen fan kan man faktiskt säga att nu är vi i eliterien, och det känns ju bra efter 16 år. Som P-A Israelsson uttryckte sig igår så känns det -Jag har inte riktigt förstått vad som hänt.
Jag fick en fantastiskt fin present igår av familjen storebror. Jag skulle vilja säga att det var konst. Något att lägga huvudet på, men ändå inte. Den är helt enkelt för fin för mitt huvud. Det är en blandnig av en begåvad kuddist, med text signerad Peter LeMarc. Hela familjen storebror diskuterade fram vilken stråf som skulle förevigas. Och den familjen kan verkligen diskutera, valet blev i allafall mycket bra "mellan månen och mitt fönster finns en bro". Av alla fina texter som PL skrivit så tror jag att denna är den som gett mig mest i stunder av sorg. "jag vet hur det känns, för jag har vart där" så börjar den. Sedan följer en lång rad fantastiska stråfer, sanningar. För mig är det ord direkt från Jesus, för ingen människa kan säga så, ingen vet exakt hur det känns.
Pär
